LILA HIBISKUS - efter
hej guys !!!
jag har nu äntligen läst ut Lila hibiskus (alltså inte att jag är glad över att den är slut utan äntligen att jag har haft tid att läsa !!). Den var så bra, och så mycket bättre än vad jag trodde. Slutet var dock lite av en besvikelse, efter den stora vändpunkten i boken som förde dem åt rätt håll blev det liksom en till vändning och det var nästan som att de backade lite tillbaka. Det var också många trådar som lämnades lösa, till exempel vad som hände med fader Amadi och Kambilis och hans relation, också hur det gick för släkten i Amerika. Boken var alltså uppbyggd på ett sätt så att läsaren nästen förväntade sig ett gott slut, och sen blev det inte riktigt så.
Men boken var hursomhelst vldigt bra, och den var mysig att läsa. När jag läst klart fick jag en väldigt begrundande och reflekterande känsla, jag kände mig fylld av boken och dess budskap – eller i alla fall det som boken lämnade i mig. Det generella budskapet som Chimamanda Ngozi Adichie vill förmedla tror jag är att hopp och lycka kan gro även i de magraste och hårdaste miljöerna. Att en måste få röra sig och utforska för att hitta sig själv, att t.ex. religionsfrihet är viktigt på alla plan (både nationellt och i hemmen) eftersom en måste få veta om och välja av alternativen. Det finns ett citat av Rosa Luxemburg som jag tänkte på när jag läste boken: "Those who do not move do not notice their chains". Ovetande kan vara barmhärtigt kortsiktigt, men inte när det handlar om hela ens liv. Budskapet tror jag också är att inte acceptera de som vill kompromissa om ditt liv, tots att du älskar denna person. Som citatet "Don't compromise yourself, you're all you got".
En scen som jag verkligen gillade var på sida 258-260, ganska sent i boken. Den är inlindad i en känsla av att allt snart kommer ändras och de vet de (kusinerna ska snart till Amerika, den tillvaro de skaffat sig kommer försvinna, men även något annat), men de lever ändå i stunden. De tar en avskedtur i Nsukka, och bestämmer sig spontant för en picknick uppe på ett berg. Jag gillade den scenen för att det kändes som ett fint medvetet avslut, men också eftersom skrattet och Kambilis förmåga att springa snabbt var väldigt centrala. Kambili beskriver hur enkelt det är att skratta nu, som så många andra saker blivit enklare. Att hon springer om de andra på väg upp anser jag symboliserar att hon till slut vågar visa vad hon går för och at hon faktiskt han en personlighet. Det var en av många starka scener i Lila hibiskus. Eftersom den skildrar en väldigt hemsk hitoria var många scener hemska och obehagliga, men scenen på berget var en som fick mig att känna mig varm inombords.
Det är är mitt sista inlägg om Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, och jag vill avslutningsvis säga att jag verkligen kan rekommendera den till andra. Den hemska men ändå fina historien om Kambili går rakt in med sitt enkla språk och många symboler, och får en att känna mycket djupt inombords. Den är fängslande och djup, med många fantastiska karaktärer. kirre rekommenderar !!!
xxx kirre