Jag vet så mycket mer om Turkiet och stämningen i landet än vad jag gjorde innan, det känns som jag varit där och träffat massa människor. Eftersom det var ett slags reportage var miljöbeskrivningarna ofta detaljerade och målande, men samtidigt ibland mer neutrala. Personer introducerades dels genom författarens omdöme av dem, men också genom andra personers berättelser om dessa människor. Stammen som författaren tillhör har alltid varit ett nomadfolk, och därför finns inte mycket dokumenterat. Alla historier är bara tagna ur personers minne eller har gått från mun till mun i många år. Demirbag-Sten var därför ofta noga med att säga att detta är vad rykten säger och inte bekräftad fakta. Hursomhelst gillade jag verkligen beskrivningarna av allt från bergen till släktingar.
En scen i boken som jag verkligen berördes av var en berättelse om hedersmord. I turkisk tradition är en kvinnas oskuld och kyskhet väldigt viktig och avgörande. Som i många andra kulturer gäller principen att kvinnor är skyldiga tills det är motbevisat, medan män är oskyldiga om inget annat kan bevisas. Berättelsen handlade om en ung kvinna som gift sig med en man. Mannen behövde dock göra militärtjänst under två år, och kvinnan lämnades att bo hos sin styvfamilj. Famljens överhuvud var mannens äldre bror, och han började närma sig kvinnan. Hon ville inte men han fortsatte ändå, ibland tilsammans med sin son. Kvinnans styvmor rådde henne att försiktigt hålla sig borta och inte provocera, men en dag är hon försvunnen. Styvbrodern och hans son hade dränkt kvinnan. Jag kan själv inte förstå hur de resonerade, men styvbrodern menade att det var hon som närmat sig honom och att hon då var så oren att hon behövde dödas. Det är HEMSKT hur kvinnor fortfarande blir förtryckta på det här sättet, och att just deras renhet ska betyda så mycket. De blir berövade på sin frihet och får dessutom sen skulden när mannen utnyttjat kvinnan.
Jag gillade verkligen boken på grund av fokuset på kvinnoförtryck, men boken hade även viktiga budskap om migration. Den gav insyn i hur det är att migrera, integreras och sedan ändå behöva leva upp till sitt arv. Jag tycker Demirbag-Sten beskrev väldigt bra hur det är att "ha sina rötter i två kulturer, utan att vara rotad i någon av dem". Ofta i flyktingdebatten presenteras siffror och statistik, men att läsa om personliga erfarenheter ger ansikten till siffrorna. Det är lätt att glömma bort att de är människor precis som vi. Det var också väldigt givande att läsa av en Turkisk författare, det har jag akdrig gjort förut!!
Jag får se när jag bloggar nästa gång, eftersom jag inte har så mycket tid över just nu. Men ha det bra tills dess o glöm inte att badflumma !!!
<3<3<3 // kirre
